En stålsträngad semester

Många av oss har funnit tröst i gamla vänner under denna prövande höst. ”Gamla vänner” syftar i detta fall på de instrument som har legat och samlat damm därhemma. Dessa reliker från våra ungdomsår som blev lite bortglömda när jobb och familj plötsligt blev en verklighet.

Som tur är så hyser gitarren från Danguitar inte någon ilska mot oss. Den kommer alltid att svara när vi börjar spela över dess strängar, oavsett hur lång tid vi har låtit den ligga i dvala. 
När våra fingrar åter bekantar sig med halsen så hittar vi ofta tillbaka till gamla riff. Låtar som vi har spelat hundratals, kanske tusentals, gånger utan att tröttna på dem. Plötsligt känner vi oss lite som om vi vore 15 år igen, ståendes på barndomsrummet och röjandes till vårt favoritband.

Nej det är verkligen aldrig försent att börja lira igen. Känslan av en distad gitarr kanske inte är lika slående som när vi var unga. Det där skriket från förstärkaren som kändes som om det lika gärna kunde komma ur oss själva. Dock har det där klöset fortfarande en förmåga att gripa tag i oss och transportera oss till en annan plats.
Att spela är ju faktiskt lite som en semester. Fingrarnas positioner på halsen skapar platser i vårt inre som känns lika verkligen som stolen som vi sitter och lirar på. Vi får tillfälle till att utforska denna plats och kanske utforskar den även oss. Musiken erbjuder nämligen möjlighet till självreflektion och introspektion. Precis som all riktig bra konst gör.

Det är detta som är musikens magi som fortfarande lockar till sig människor i alla åldrar. Visst handlar det ofta numera om elektronisk musik men rätt som det är svänger pendeln tillbaka. Plötsligt är det inne igen att stå med ett par kompisar och harva i ett garage – timme efter timme – med drömmarna som bränsle.